Antireumatikaterapi

Upp

Flertalet patienter med reumatisk inflammatorisk sjukdom behandlas med remissionsinducerande läkemedel, så kallade antireumatiska, sjukdomsmodifierande läkemedel - DMARDs (Disease Modifying Anti-Reumatic Drugs). Behandlingen är ofta framgångsrik och medför att sjukdomens aktivitet nedbringas och ibland går i remission. Behandlingen ska påbörjas tidigt och ställningstagande om preparatbyte,  insättning av biologiska läkemede görs efter individuellt övervägande av reumatolog.

Rekommendationer vid behandling

Upp

Se farmakologisk behandling vid reumatoid artrit.

DMARDs

Vid diagnostiserad artritsjukdom är methotrexat peroralt 1 ggr/vecka förstahandsval på grund av god effekt och låg biverkningsfrekvens. Innan methotrexat insätts tas lungröntgen, blodstatus, kreatinin och ALAT med särskild kontroll av leverenzymer som kan påverkas av behandlingen. Folsyra (Folacin) 2-6 tabletter/vecka (ej methotrexat-dagen) ges för att minska risken för metotrexat-betingade biverkningar. Under de första månaderna ges även peroral kortisonbehandling i väntan på effekt av metotrexat. Metoject nytt behandlingsalternativ.

Exempel på andra DMARDs som används är salazopyrin, klorokinfosfat, hydroxiklorokin och leflunomid.

Salazopyrin

De icke-dosberoende biverkningar som kan uppträda, kommer nästan alltid under de tre första behandlingsmånaderna. Det gäller framförallt agranulocytos, leverpåverkan och hudmanifestationer. Salazopyrininducerad SLE är ett, om än mycket ovanligt, undantag som kan uppträda efter lång tids behandling.

Provtagningsrekommendationer: Hb, LPK, TPK och ALAT är prover som tas med tätare intervall i början av reumatologen.

Klorokin

De vanligaste biverkningarna är illamående samt klåda och utslag. Fotosensitivitet motiverar försiktighet vid solexposition och rekommendation om solglasögon. Vid långtidsbehandling finns viss risk för retinopati.

Terapiuppehåll görs under åtminstone två månader (gärna längre om tillståndet tillåter), lämpligen under sommaren eller i samband med solsemester.

Kloka Listan logotyp

Reumatoid artrit, psoriasisartrit och ankyloserande spondylit

Nyare preparat

Upp

Immunmodulerare

Sedan år 2000 används även så kallade biologiska läkemedel (immunmodulerare) i första hand TNF-alfa-hämmare allt mer mot reumatoid artrit, spondylartriter och psoriasisartrit. Läkemedel som verkar sjukdomsmodifierande och selektivt immunosuppressivt med cytokindämpande effekt och därmed kan leddestruktion förhindras hos patienter som svarar på behandlingen. Dessa läkemedel kan i kombination med metotrexat få artritsjukdomen att gå i remission alternativt förbättra många patienter. Detta är en potent och kostsam behandling som sällan utgör förstahandspreparat. Exempel på TNF-hämmare är infliximab som kan ges med metotrexat, adalimumab och etanercept, golimumab och certolizumab pegol.

Att tänka på vid TNF-alfa-blockads-behandling är att risken för vissa infektioner, särskilt tuberkulos, ökar. Det finns också en viss risk för försämring av hjärtsvikt. Om sådana bieffekter uppkommer, ska TNF-blockad behandlingen utsättas snarast.

Huruvida risken för tumörsjukdom eller cancer ökar vid TNF-blockads-behandling är fortfarande oklart.

Ytterligare biologiska läkemedel mot reumatisk inflammation finns som B-cells-hämmaren rituximab och T-cells-hämmaren abatacept, vilka baserar sig på helt andra immunmodulerande mekanismer än TNF-blockad och kan därför utgöra ett alternativ när intolerans för TNF-hämmare föreligger hos patientkategorier där indikation för biologiska läkemedel finns. Det finns interleukinhämmare tocilizumab som kan kombineras med methotrexat som ytterligare ett behandlingsalternativ till denna patientkategori. Vid användning av tocilizumab ska det noteras att ingen CRP-höjning sker vid infektioner. Detta försvårar och ökar risken att inte upptäcka allvarliga infektioner tidigt eftersom tecken och symtom på akut inflammation försvagas associerat med en minskad akut fasreaktion.

Om dokumentet: Antireumatikaterapi

Författare:
Helene Bolinder och Ralph Nisell, Reumatologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge
Granskat av:
Per Larsson, Reumatologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, Cecilia Carlens, Reumatologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, Chris Rodhner, Stureby vårdcentral
Stockholms medicinska råd, specialitetsrådet för reumatologiska sjukdomar:
Sofia Ernestam, ordf, januari 2016
Publicerat:
Juni 2007
Uppdaterat:
Januari 2016