Analfissur

  • Sjukskrivning
  • FaR

Vårdnivå/remiss

Upp

Allmänläkare

Utredning, behandling och uppföljning.

Remiss till specialistläkare

Patienter som inte svarar på konservativ behandling.

Spesamgruppen för gastroenterologi

Symtom

Upp

Patienten har ofta en stark smärta som förvärras vid defekation och det föreligger ofta blödning i samband med defekation. Oftast har patienten samtidigt kramp i slutmuskeln. Smärtan är ofta lokaliserad bakåt. Smärtan kan vara molande av krampkaraktär (på grund av den samtidiga muskelkrampen) och/eller av svidande karaktät på grund av själva sprickan.

Differentialdiagnos

Upp

Utredning

Upp

Status

Oftast ökad kontraktion i analsfinktern vilket försvårar undersökningen. Synlig fissur belägen i anodermet (övergångsepitelet mellan hud och slemhinna i analöppningen), vanligen kl 6 men lokalisation kl 12 är också relativt vanligt, framförallt hos kvinnor. Annan lokalisation kan förekomma men bör föranleda misstanke om annan genes.

Undersökningar

Använd rikligt med bedövningssalva (ex 5% Xylocainsalva) på undersökningshandsken. Inspektion, genom att sära försiktigt på skinkorna och identifiera fissuren, ger diagnosen. Ibland föreligger en kronisk fissur som är bred och vitaktig med en så kallad portvaktstagg i anslutning till fissuren. Proktoskopi och rektoskopi är nödvändiga för att utesluta annan genes, i första hand malignitet, men kan vara svåra att genomföra på grund av patientens smärta och kramptillstånd i slutmuskeln och man måste ofta avstå från dessa undersökningar i det akuta skedet. Man måste dock alltid göra en grundlig undersökning när fissuren är läkt. Om man ej säkert lyckas inspektera fissuren, på grund av smärta vid undersökningen, kan man eventuellt avstå från vidare undersökning och påbörja behandling om anamnes och status i övrigt (kramptillstånd i slutmuskeln) talar för att det rör sig om analfissur. Om man inte kan undersöka patienten fullständigt vid sexveckorskontrollen och säkerställa fissur som diagnos, måste patienten remitteras till specialistmottagning för ställningstagande till undersökning i narkos. Vid oklar diagnos vid första besöket eller utebliven läkning vid kontrollen remitteras patienten alltid till specialistmottagning.

Behandling

Upp

Den primära behandlingen är smärtlindring med lokalt påstruken bedövningssalva (Xylocainsalva eller gel) före och efter avföring och vid behov, samt bulkmedel. Xyloproct eller Scheriproct kan också användas som symptomatisk behandling, framförallt om klåda föreligger. All övrig behandling syftar till att bryta kramptillståndet i slutmuskeln. Diltiazem rektalsalva 2% 1x2 i cirka 6 veckor och Rectogesic rektalsalva 4% (aktiv substans Glycerylnitrat) 1x2 i cirka 6 veckor har likvärdig behandlingseffekt. Glycerylnitrat kan ge huvudvärk som biverkan. Denna biverkan kan ofta förhindras med hjälp av Paracetamol 30 minuter innan appliceringen och ofta avtar biverkan med tiden. Salvbehandling ska alltid prövas innan remittering.

Patienter som inte svarar bra på konservativ behandling bör remitteras för ställningstagande till undersökning i narkos med möjlighet till annan behandling, i första hand Botoxinjektion i slutmuskeln. I mycket svåra fall kan det bli aktuellt med operation med i första hand lateral sfinkterotomi, då man delar den distala inre slutmuskeln. Denna operation ger dock stor risk för inkontinens och behöver mycket sällan tas till och bör undvikas, speciellt hos kvinnor.

Uppföljning

Upp

Kontroll av behandling och läkning samt rektoskopi och proktoskopi när fissuren är läkt görs hos husläkaren i första hand. Förväntad läkningstid är 3-6 veckor. Om fissuren ej är läkt vid kontrollen kan fortsatt konservativ behandling prövas (lämpligen en alternativ salva) om diagnosen är säkerställd. Om ingen läkning sker efter ytterligare 6 veckor, vid mycket svåra besvär eller vid osäker diagnos måste patienten remitteras till specialistmottagning.

Om dokumentet: Analfissur

Författare:
Anna Lindelius, överläkare, Nedre GI-sektionen, Kirurgkliniken, Södersjukhuset
Stockholms medicinska råd, specialitetsrådet för kirurgi:
Inga-Lena Nilsson, ordf, november 2014
Publicerat:
September 1996
Uppdaterat:
Oktober 2014