Kronisk instabilitet (axelleden)

  • Utredning
  • Behandling
  • Uppföljning
  • Komplikationer
  • Kvalitetsindikatorer

Vårdnivå/remiss

Upp

Specialist i allmänmedicin

Utredning och primär behandling.

Remiss till specialistläkare

Kirurgisk behandling.

Remissinnehåll

  • Aktuella symtom
  • Besvärens genes och duration (Traumatyp? Provokation?)
  • Status (Smärta? Svaghet? Rörelseomfång?)
  • Röntgenutlåtande, (Röntgen var?)
  • Yrke/aktivitetsnivå
  • Dominant hand

Spesamgruppen för ortopedi

Sjukskrivning

Upp

Rekommenderad tid för sjukskrivning
Se Arbetsverktyg för sjukskrivning, Socialstyrelsen: Skulder- och axelledsbesvär

Symtom

Upp

Främre instabilitet
Instabiliteten/luxationen är så gott som alltid anteriort riktad. Vanligast är kronisk intabilitet hos patienter mellan 18 och 30 års ålder. Oftast uppstår den kroniska instabiliteten efter en traumatisk förstagångsluxation. Men ibland är axelinstabiliteten en del av en generell ledöverrörlighet, där mycket liten provokation krävs för att axeln ska luxera.

Patienten behöver inte luxera återkommande för att lida av instabilitetsproblem. Ofta upplevs bara obehag/oro för att luxera då armen lyfts högt och/eller roteras bakåt, varför sådana rörelser helt undviks. Tidigare axelluxation ska alltid inge misstanke om kronisk instabilitet vid besvär enligt ovan.

Enstaka gånger kan diffus smärta vara enda symtomet. Många patienter luxerar dock upprepade gånger till följd av mer eller mindre stort trauma och bör då alltid bedömas för ställningstagande till kirurgi. Ständig luxationsoro medför avsevärt reducerad livskvalitet för aktiva personer.

Recidiverande luxationer ger på sikt leddegeneration-artros. Båda dessa grupper är oftast aktuella för kirurgi.

Multidirektionell instabilitet
Föreligger hos personer med generell hyperlaxitet beroende på vissa kollagentyper. Axeln kan vara överrörlig bakåt, framåt och nedåt. Dessa personer kan ibland luxera volontärt, men reponerar sig själva lika enkelt.

Bakre instabilitet
Mycket ovanligt. Kan uppstå efter tex EP-anfall eller högenergitrauma. Patienter med generell ledöverrörlighet är överrepresenterade.

Kan missas på slätröntgen, ökad vaksamhet vid anamnes på truma enligt ovan.

Utredning

Upp

Främre instabilitet
Utgör >99% av all kliniskt besvärande instabilitet.

Efter en förstagångsaxelluxation bör patienten alltid remitteras till sjukgymnast för att bygga upp muskulatur som motverkar instabilitet.

Luxerar patienten igen trots adekvat sjukgymnastik, bör man remittera för ställningstagande till kirurgisk stabilisering.

Har patienten haft en luxation och har kvarstående besvär med instabilitetskänsla eller värk/smärta bör intensiv sjukgymnastik provas under 3-6 månader. Vid utebliven förbättring remitteras patienten.

Vid misstänkt instabilitet eller återkommande luxationer bör slätröntgen axel inkluderande epålettbilder utföras för att utesluta tex bendefekter.

MR är inte nödvändig i den primära utredningen.

Multidirektionell instabilitet
Sällan lämpligt med kirurgi, sjukgymnastik ska alltid provas i 6-12 månader. Vid kvarstående stora besvär, remiss till axelintresserad ortoped.

Bakre instabilitet
Initiera sjukgymnastik, remittera till axelintresserad ortoped.

Om dokumentet: Kronisk instabilitet (axelleden)

Författare:
Karol Zyto, överläkare, Ortopediska kliniken, Södersjukhuset
Reviderat:
Simon Printz, överläkare, VO Ortopedi, Södersjukhuset, juni 2013
Granskat av:
Spesamgruppen för ortopedi: Carl Siljeholm, specialistläkare, Capio Artro Clinic, David Yuran, specialistläkare, Södertälje sjukhus, Marianne Langlet, specialistläkare, S:t Görans sjukhus, Kadir Kakili, distriktsläkare, Capio vårdcentral Gullmarsplan
Stockholms medicinska råd, specialitetsrådet för ortopediska sjukdomar:
Sari Ponzer, verksamhetschef, VO Ortopedi, Södersjukhuset, juni 2013
Publicerat:
April 1999
Uppdaterat:
Juni 2013