Epilepsi

Medicinskt område:
Nervsystemet och smärta

Vårdnivå och remissrutiner

Barn med epilepsi utreds och sköts alltid av neuropediater eller pediater. Utredning av epilepsi hos vuxna med bedömning av behandlingsindikation, initiering och en första uppföljning av behandling är specialistangelägenheter och bör skötas av neurolog.

Vanligen följs vuxna med epilepsi av neurolog men andra specialiteter som geriatrik och primärvård kan i en del fall bli engagerade i uppföljningen.

Patienter som kan följas i primärvård

Patienter med välfungerande läkemedelsbehandling utan biverkningar och en längre tids anfallsfrihet

Patienter med epilepsi efter stroke (postapoplektisk epilepsi) eller vid demens som efter initial uppföljning hos neurolog är anfallsfria och tolererar given antiepileptisk behandling.

Neurolog konsulteras angående patient med epilepsi som har remitterats till primärvården:

  • Vid anfallsrecidiv
  • Vid misstanke om läkemedelsbiverkan av antiepileptika
  • Vid behov av diskussion om behandlingstidens längd och eventuell utsättning, vilket kan vara rimligt efter 5 års anfallsfrihet

Vid övriga frågor som kräver specialistbedömning, till exempel körkortsfrågor, konsekvenser för yrkeslivet eller graviditet.

Bakgrund

Epidemiologi

Epilepsi förekommer hos 0,5-1 procent av befolkningen. Detta innebär att cirka 60.000 personer i Sverige har epilepsi varav 10.000 barn. Varje år tillkommer cirka 4.500 nya personer med epilepsi.

Riskfaktorer

Bristande följsamhet av antiepileptikaordinationer, alkoholabstinens, extrem sömnbrist.

Utredning

Barn med epilepsi utreds och sköts alltid av neuropediater eller pediater. Utredning av epilepsi hos vuxna med bedömning av behandlingsindikation, initiering och en första uppföljning av behandling är specialistangelägenheter och bör skötas av neurolog.

Symtom

Med epilepsi avses traditionellt ett tillstånd med minst två epileptiska anfall som uppträder under relativt normala förhållanden och som inte är provocerade av exempelvis feber, akuta cerebrala katastrofer, metabola störningar, förgiftningar, läkemedel eller abstinens.

Differentialdiagnos

  • Affektanfall hos barn
  • Pavor nocturnus hos barn
  • TIA
  • Migrän
  • Hypoglykemi
  • Synkope
  • Psykogent utlösta icke epileptiska anfall

Behandling

Läkemedel

Läkemedelsbehandling av epilepsi är att betrakta som symtomatisk och syftar till att minska risken för återkommande anfall. Nyinsättning av läkemedel ska ske av specialist i neurologi. Målet med behandlingen är anfallsfrihet utan besvärande biverkningar. Behandling är oftast motiverad efter två eller flera anfall men kan också övervägas efter ett enstaka anfall om recidivrisken bedöms vara stor och om ett återfall skulle få allvarliga konsekvenser. Det kan vara rimligt att avstå från behandling om anfallen är mycket lindriga, uppträder med årslånga mellanrum och om man kan förvänta sig dålig följsamhet av ordinationer. Valet av läkemedel styrs förutom av anfallstyp av ålder, kön, samsjuklighet och övrig läkemedelsbehandling.

Patienter med epilepsi ska informeras om att risken för anfall kan öka vid otillräcklig sömn, intag av alkohol och andra droger samt vid bristande följsamhet till läkemedelsbehandlingen.

Läkemedel som rekommenderas vid olika anfallstyper hos vuxna

Fokala anfall med eller utan utveckling till bilaterala tonisk-kloniska anfall
  • Karbamazepin i retardberedning
  • Lamotrigin
  • Levetiracetam
Generaliserade anfall
  • Lamotrigin
  • Levetiracetam
  • Valproinsyra

Karbamazepin ökar nedbrytningen av östrogen och progesteron, vilket kan ge försämrad effekt av p-piller/stav/plåster. Annan preventivmetod bör därför väljas.

Lamotrigin ska titreras långsamt. Östrogen ökar nedbrytningen av lamotrigin vilket kan ge försämrad eller ojämn effekt. Annan preventivmetod bör därför väljas.

Levetiracetam ska förskrivas med försiktighet vid psykiatrisk samsjuklighet.

Valproinsyra är kontraindicerat för kvinnor i fertil ålder, vid leversvikt, känd koagulationsrubbning, porfyri eller mitokondriell sjukdom.

Uppföljning

Patient med välkontrollerad epilepsi bör följas med årliga återbesök. Hematologiskt status liksom leverstatus och njurfunktion bör undersökas inför behandlingsstart Det finns däremot ingen anledning att följa hematologiskt status leverstatus eller njurfunktion rutinmässigt om patienten mår bra och har stabil oförändrad läkemedelsbehandling.

Bestämning av läkemedelskoncentrationer i serum (eller plasma) kan vara ett hjälpmedel då nivåerna i blod bättre än doser korrelerar till effekt och biverkningsrisk. Det finns dock inte några fastställda terapeutisk intervall. De referensintervall som anges speglar sammanställning av laboratoriets insamlade värden, oftast med mindre väldokumenterad koppling till klinisk effekt. Många patienter med lindrig epilepsi blir anfallsfria på koncentrationer under intervallet och enstaka patienter behöver doser som ger värden över intervallet. Målet är att fastställa individuell optimal nivå vid stabil anfallskontroll utan besvärande biverkningar, individuell terapeutisk nivå.

Det finns ingen anledning att rutinmässigt kontrollera läkemedelskoncentrationer.

Däremot är det motiverat vid försämrad anfallskontroll, vid misstanke om överdoseringssymtom, vid nytillkomna tillstånd som kan påverka farmakokinetiken till exempel sjukdomar i lever eller njurar, vid förväntad interaktion med andra läkemedel, vid förändrat kliniskt tillstånd hos personer med mental retardation och multifunktionshinder.

Sidfot

Viss är ett medicinskt och administrativt kunskapsstöd som riktar sig till sjukvårdspersonal i primärvården i Region Stockholm.

Webbplatsens syfte är att bidra till en god och jämlik vård och erbjuda bästa möjliga kunskap i patientmötet.