Barn som far illa eller riskerar att fara illa

Ansvarsområde

Upp

I all hälso- och sjukvårdspersonals uppgifter ingår:

  • Att förebygga barnmisshandel
  • Att upptäcka och identifiera barn som far illa
  • Att vid kännedom eller misstanke om att ett barn far illa göra en anmälan till socialtjänsten enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen
  • Att ge adekvat vård och omvårdnad
  • Att ge barn och föräldrar ett gott bemötande
  • Att samverka internt och externt
  • Att dokumentera

Fakta

Upp

Hemmet förutsätts vara en trygg plats där barn kan få sina grundläggande behov tillfredsställda och lära sig tillit till andra människor. I Sverige är majoriteten av befolkningen mot barnaga och som första land i världen förbjöds det 1979. Trots det blir nästan vart sjunde (14%) barn någon gång misshandlat i hemmet. Mörkertalet när det gäller barnmisshandel är stort. Förövaren är oftast en förälder eller annan närstående, oftast en biologisk förälder.

Uppskattningsvis vart tionde barn bevittnar våld i hemmet och vart tjugonde barn gör det ofta. Våldet är sällan dolt för barnen och majoriteten av dem vet vad som pågår. Detta är att utsättas för psykisk barnmisshandel. Risken för att barnen även är utsatta för fysisk misshandel har uppskattats till cirka 15 gånger högre när mamman utsätts för våld.

Våld i hemmet innebär en allvarlig psykisk påfrestning och kan orsaka en rad svåra problem såväl akut som på sikt för de drabbade barnen och kan sätta sina spår i barnens hälsa och utveckling. Majoriteten av de drabbade barnen uppvisar kliniska symtom och behöver behandlas med specialiserade insatser. En allvarlig konsekvens är att barnets tillit till vuxna allvarligt påverkas liksom synen på sitt eget och andras värde liksom hur man löser konflikter. Utsatthet för våld i familjen är en vanlig bakgrundsfaktor vid en mängd psykiska och fysiska problem såväl i barndomen som i vuxenlivet. Barn som vuxit upp med att deras mamma blivit utsatt för våld av sin partner är idag överrepresenterade bland män som utövar våld mot sin partner.

Att anmäla kännedom eller misstanke om att barnet far illa kan vara livsviktigt för barnet.

Vad innebär begreppet ”barn som far illa eller riskerar att fara illa”?

”Begreppet barn som far illa innefattar alla former av övergrepp, försummelse och utnyttjande som leder till faktisk eller potentiell skada för barnets hälsa och utveckling. Det kan till exempel avse barn och ungdomar som i hemmet utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse eller om barnet har allvarliga relationsproblem i förhållande till sin familj, likasom om det blir vittne till eller lever i en miljö där våld och hot förekommer. Vidare ingår barn och ungdomar som far illa på grund av sitt eget beteende, exempelvis på grund av missbruk, kriminalitet och andra övergrepp från jämnåriga och andra, samt barn som med stora problem i skolsituationen föranledda av en social problematik kan också anses ingå i socialtjänstens målgrupp.”

Källa: Socialstyrelsen 2013

Riskgrupper för barnmisshandel

Det kan finnas en fara i att tänka utifrån riskgrupper eftersom barn kan misshandlas i vilken familj som helst. Faktorer som ökar belastningen på familjen kan också öka risken för barnmisshandel, tex att leva i fattigdom, arbetslöshet, låg utvecklingsnivå, personlig omognad hos föräldrar, missbruk, om föräldrarna har en positiv syn till att använda våld i uppfostringssyfte, att barnet skriker mycket, om barnet har ett funktionshinder. Samtidigt kan det finnas skyddsfaktorer som väger upp riskerna, tex nätverk kring familjen.

Omhändertagande

Upp

Hur kan barnmisshandel upptäckas?

Den viktigaste omständigheten för ett barns utveckling är möjligheten att etablera och utveckla trygga anknytningsrelationer till en eller flera tillräckligt goda vuxna i omgivningen. Oftast är detta de biologiska föräldrarna men det behöver inte vara det. En trygg anknytningsrelation innebär att barnet får skydd, tröst och annat barnet behöver för att reglera starka känslor av tex stress, obehag, smärta och skräck. En trygg och stabil anknytning ger barnet skydd vid olika påfrestningar, både under uppväxten och senare i vuxenlivet, eftersom barnet genom sina erfarenheter av att få regleringsstöd stegvis lär sig att lugna och trygga sig själv.

Om barn utsätts för potentiellt traumatiserande påfrestningar i kombination med bristande regleringsstöd, vilket är fallet när förövare/våldsutövare och anknytningsperson är densamma eller när anknytningspersonen inte klarar av/kan skydda, drabbas barnet av en massiv upplevelse av stress och skräck. Om detta sker vid upprepade tillfällen över en längre tidsperiod, vilket är vanligt när det gäller våld och övergrepp i nära relationer, drabbas barnets utveckling vanligen på flera olika sätt. Konsekvenserna kan beskrivas som regleringssvårigheter och märks exempelvis som svårigheter i beteende (förhöjd nivå av aktivitet eller som nedstämdhet, håglöshet), den känslomässiga och sociala utvecklingen (tex utbrott, ängslighet, svårigheter kring mat och sömn, problem i samlek och samspel med jämnåriga och andra) samt kognitiv utveckling (förmåga till inlärning, koncentration, minne och fokusering). Regleringssvårigheter hos barn kan uppstå av olika skäl varför det är viktigt att ha ett brett differentialdiagnostiskt förhållningssätt där utsatthet för olika typer av våld är en tänkbar bakgrundsfaktor.

Tecken på fysiska skador är ofta lättare att se

  • Medicinsk hjälp söks sent och besöksorsaken kan vara en banal åkomma
  • Oklar skadebild som inte stämmer överens med skadan

Specifika skadebilder som

  • blåmärken eller bett
  • märken efter bälten eller remmar
  • skador på läpparna
  • kal fläck på huvudet
  • frakturer i olika stadier av läkningsprocessen
  • bränn- och skållningsskador
  • förgiftningsskador
  • kvävning
  • ögonskador

Kliniska tecken på barnmisshandel

Hos spädbarn kan det handla om begreppet ”barnen som aldrig tar sig” (barn som inte växer och utvecklas som de ska), barn som är smutsiga och/eller har mycket blöjeksem. Stört anknytningsmönster kan uppfattas liksom att de är oroliga och gnälliga.

Hos förskolebarn kan sämre tillväxt än förväntat ses, svårigheter att uppföra sig, försenad språkutveckling, koncentrationssvårigheter, social omognad, smutsiga kläder och ingrodd smuts. De kan ha beteendeproblem och svårigheter i det sociala samspelet samt ha svårt att utveckla empati liksom visa tecken på en lägre självkänsla. Den extrema rädsla och stress de kan leva i kan visa sig genom psykosomatiska symtom som huvudvärk, ont i magen, astma, sömnsvårigheter, mardrömmar, enures efter att ha varit torra, börjar gå i sömnen.

Hos skolbarn kan sämre tillväxt ses, dålig hygien, inlärningsproblem, dåligt självförtroende och svårigheter av att klara nya situationer och påfrestningar, avsaknad av djupare relationer med andra barn. Barn i skolåldern kan också vara antingen utåtagerande eller inåtvända, ha rationella förklaringar till eget våld, är sorgsna och ledsna och har fått en medvetenhet om familjehemligheten och känslan av att vara annorlunda.

När barnen blir ungdomar kan de kliniska tecken på barnmisshandel visa sig genom att de rymmer hemifrån, skolkar, får ätstörningar, uppvisar självskadebeteende, tecken på depression, gör självmordsförsök, får svårigheter att skapa sunda relationer, pojkar kan bli förövare, inåt- eller utåtriktad ilska.

Behandlingsmål

Upp

Bemötandet är grundläggande

Huvudprinciperna i FN:s barnkonvention bör beaktas:

  • Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Inget barn får diskrimineras
  • Artikel 3: Vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet
  • Artikel 6: Varje barn har rätt till liv och utveckling
  • Artikel 12: Varje barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne

För mötet i vården innebär detta att både delaktighets- och omsorgsprincipen beaktas samt att samtalet antar ett barnorienterat perspektiv:

  • Barnet måste få information utifrån ålder och utveckling
  • Barnet måste få tillfälle att yttra sig, att få bli lyssnad till, vilket gör att deras upplevelser kan giltiggöras
  • Barnet får vara med och fatta beslut då delaktighet kan göra situationen mer begriplig och hanterbar för barnet

Åtgärder

Upp

Skydd mot fortsatt utsatthet för våld är alltid den första och viktigaste åtgärden

Om ett barn visar symtom eller tecken som väcker misstanke om att barnet har utsatts för eller bevittnat våld eller andra övergrepp mot närstående ska vårdgivaren enliigt SOSFS 2014:4 se till att hälso- och sjukvårdspersonal:

  1. Gör anmälan till socialtjänsten omgående, se nedan.
  2. Ställer frågor till medföljande vuxen om orsaken till symtomen eller tecknen.
  3. Frågar barnet i enrum om orsaken till symtomen eller tecknen när det är möjligt. Fråga tex om barnet känner sig tryggt hemma, under fritidsaktiviteter, i skolan. Ta hänsyn till barnets ålder och i vissa fall behövs vårdnadshavarens samtycke.
  4. Beakta vilka behov barnet kan ha av vård såväl fysiskt som psykiskt med anledning av våldet:
    • Adekvat vård och omvårdnad utifrån barnets behov
    • Erbjud och uppmana till läkarbesök samt vid behov kontakt med socialtjänst och BUP
    • Erbjud återbesök och följ upp. Ditt stöd är viktigt!
    • Barnen bör erbjudas möjlighet till hjälp att förstå och hantera sina upplevelser. Detta kan ske med hjälp av tex Trappan-modellen som erbjuds främst inom socialtjänsten eller andra metoder utvecklade för våldsutsata barn. Föreslå detta för föräldrarna och motivera dem att låta barnet få den hjälp de behöver
  5. Dokumentera i journalen punkt 1, 3 och 4 samt vilka symtom eller tecken som har observerats och som väckt misstanke om att barnet har utsatts för våld eller andra övergrepp.

Att samtala med barn

Barn som utsatts för våld bör bemötas på samma sätt som andra barn, dvs med respekt, utifrån dess ålder, kognitiva förmåga och livssituation. Bemötande måste ske utifrån den enskilda situationen och familjen.

Vårdgivare måste ställa frågor som behövs för en bedömning av barnets hälsotillstånd. Det är helt adekvat att fråga hur barnet mår, om barnet har ont, hur symtom och tecken uppkommit och när.

Det är vårdpersonalen som ska ta initiativ till samtal och bjuda in barnet till att prata samtidigt som barnet måste känna att det bestämmer själv om han/hon vill prata. Personal som är trygg förmedlar till barnet att de kan ta emot det svåra som barnet varit med om. Att lyssna till barnets berättelse visar att vuxna bryr sig om hur barnet har det och att han/hon tas på allvar.

Om barnet berättar mer än vad som behövs i vårdsituationen, bör man lyssna aktivt och dokumentera det barnet säger. Uppmuntra inte till fortsatt berättande genom att ställa detaljerade frågor, om det inte är kopplat till den medicinska bedömningen och behandlingen, innan barnet hörts av polis.

Tänk på:

  • Att ta hänsyn till barnets kognitiva nivå
  • Att skulden och skammen kan vara stor för barnet och hemlighållandet viktigt
  • Att mötas av starka obehagskänslor på sin berättelse om våld eller övergrepp kan öka känslan av skuld och skam hos barnet
  • Att inte bagatellisera eller normalisera barnets berättelse. Barnet bör få förstå att man som vuxen är orolig för barnet
  • Att det är viktigt med entydig kommunikation. Undvik omskrivningar och alltför svävande samtal. Gör en saklig beskrivning av det som hänt så att barnet uppfattar situationen mindre obehaglig
  • Att låta barnet förstå att det är viktigt men odramatiskt att samtala om det som hänt. Då kan barnet upptäcka det svåra trots allt inte är så svårt att prata om. Barn som blir tagna på allvar känner tillit till personalen
  • Att inte ljuga för barn, att lova saker man inte kan hålla
  • Att använda ett språk och ord som är begripligt för barnet
  • Att det är betydelsefullt att barnet får använda vilka ord det vill. Inga ord är fel. Förklara om du inte vill använda samma ord, tex ”du säger kuk men jag brukar kalla det för snopp, är det okey?”
  • Att många flickor inte har ord för sitt könsorgan
  • Att hjälpa barnet att hitta ord för det svåra genom att ge förslag på ord

Anmälan

Upp

Se Barn som far illa eller riskerar att fara illa - en vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar (Socialstyrelsen).

Enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen ska alla som ”får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa” genast gör en anmälan till socialnämnden.

Anmälningsskyldigheten

Anmälningsskyldigheten gäller alla anställda inom hälso- och sjukvården och omfattar alla barn som inte fyllt 18 år men inte ofödda barn. Den som arbetar inom hälso- och sjukvården kan inte göra anmälan anonymt och det går heller aldrig att frånsäga sig sitt eget ansvar med hänvisning till att någon annan gör anmälan.

När ska en anmälan göras?

Det finns en skyldighet att genast göra anmälan. Mycket händer i ett barns utveckling på kort tid därför är tidsperspektivet viktigt för barn.

Anmälaren ska utgå från sina egna iakttagelser och oro för barnet och behöver inte längre sätta sig in i om socialnämnden kan behöva ingripa till skydd för barnet. Inga tydliga tecken eller bevis behövs för att göra en anmälan. Det ankommer på socialtjänsten att utreda ärendet och fatta beslut om åtgärder.

Anmälan kan inte återtas.

Vad ska anmälas?

Barns behov och rättigheter ska vara utgångspunkten för anmälan. En misstanke om att barns grundläggande behov inte tillgodoses i hemmet, att barnet är utsatt för psykiskt och/eller fysiskt våld, sexuella övergrepp eller utsatt för något som kan medföra fara för barnets hälsa och utveckling räcker för att en anmälan ska göras.

Även uppgifter som man får ta del av genom en annan person eller obestyrkta uppgifter om att ett barn far illa ska anmälas. Personal inom hälso- och sjukvården behöver alltså inte träffa barnet för att vara skyldiga att göra en anmälan utan skyldigheten att anmäla gäller även andrahandsuppgifter.

Skyldigheten att anmäla kvarstår även om barnet eller familjen redan har en kontakt med socialtjänsten.

Hur ska anmälan göras?

Vanligen görs anmälan där barnet bor. Om man inte vet detta kontaktar man socialtjänsten i kommunen där barnet vistas. Aktuell adress- och telefonlista till socialtjänst och polis bör alltid finnas enligt de allmänna råden. Konsultation vid osäkerhet kan alltid göras utan att röja barnets identitet men ersätter aldrig en anmälan. Det kan finnas behov av att samråda på arbetsplatsen inför en anmälan vilket det bör finnas möjlighet till men det får inte fördröja anmälan.

Anmälan bör göras skriftligt men kan ske muntligt vid en akut situation. Muntlig anmälan dokumenteras hos socialtjänsten och anmälaren ska få bekräftelse på att anmälan tagits emot. Muntlig anmälan bör kompletteras med en skriftlig anmälan.

Anmälan kan göras gemensamt med verksamhetschefen men behov av stöd får inte fördröja anmälan. Socialstyrelsen rekommenderar att arbetsledningen utarbetar rutin för anmälningsförfarandet.

Polisanmälan vid misstänkt brott

Hälso- och sjukvården kan polisanmäla misstänkta brott mot barn utan att sekretessen utgör ett hinder. Den som anmäler behöver inte kunna bevisa sina misstankar. Det kan vara en fördel att göra polisanmälan samtidigt som anmälan till socialtjänsten görs.

Återkoppling till anmälaren

Anmälaren kan från socialtjänsten få återkoppling på om utredning inleds eller inte.

Om dokumentet: Barn som far illa eller riskerar att fara illa

Författare:
Eva Sundborg, leg. barnmorska, distriktssköterska, doktorand på Karolinska Institutet
Reviderat:
Programmet är en sammanslagning av de två tidigare Viss-programmen "Barn som upplever våld i hemmet" och "Misstanke om att barn far illa"
Granskat av:
Anna Norlén, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, verksamehtschef och rektor, Ericastiftelsen, Eva Karlsson Holm, distriktsläkare, Ektorps vårdcentral, Katrin Hagskog Engel, distriktsläkare, Boo vårdcentral, Spesamgruppen och Spesak (barnsjukdomar), Björn Tingberg, specialistsjukskötare, med dr, Barnskyddsteamet Mio, Karolinska Universitetssjukhuset Solna
Stockholms medicinska råd, specialitetsrådet för barn- och ungdomsmedicin:
Helena Martin, ordf, december 2014
Publicerat:
December 2014