Hypokalemi


Vårdnivå och remissrutiner

Husläkarmottagning

Majoriteten av alla fall med hypokalemi bör hanteras på primärvårdsnivå:

  • Basal systematisk utredning
  • Substitution av kaliumbrist
  • Uppföljning

Remiss öppenvårdsmottagning endokrinologi

Fördjupad utredning vid upprepade eller svårbehandlade hypokalemiska tillstånd och om man vid basal utredning inte kan fastställa orsak till hypokalemin.

Remissinnehåll

  • Anamnes inklusive aktuella symtom, status och basala labvärden
  • Tidigare sjukdomar, särskilt avseende mag-tarmsjukdom, njursjukdom, alkohol- och droganamnes, hereditet (ovanliga tillstånd)
  • Läkemedelsbehandling inklusive naturläkemedel och kosttillskott
  • Avföringsvanor, gastrointestinala besvär, urinmängder
  • Kostintag inklusive lakrits
  • Blodtryck, eventuell förekomst av arytmi eller EKG-förändringar

Remiss till akutmottagning

Patient med kaliumvärde under 3.0 mmol/L i kombination med nytillkomna EKG-förändringar eller pågående arytmi och allmänpåverkan med till exempel andningssvårigheter.

Bakgrund

Definition

Värden under referensområde 3,5-4,6 mmol/L. Felkälla förekommer till exempel vid venös stas vid provtagning vilket ger hög nivå av P-kalium.

Epidemiologi

Hypokalemi är en av de vanligaste elektrolytrubbningarna. Tillståndet förekommer hos >20 procent av alla patienter som vårdas på sjukhus och hos 10-42 procent av alla patienter som behandlas med diuretika.

Etiologi

Diuretikaanvändning och gastrointestinala förluster är de vanligaste orsakerna till hypokalemi.

Hypokalemi kan uppstå på grund av förlust av kalium från kroppen (extrarenalt eller renalt), förflyttning av kalium från blodbanan in i cellerna eller otillräckligt kaliumintag via födan.

Extrarenala kaliumförluster

  • Gastrointestinala besvär (diarré inklusive långtidsmissbruk av laxantia), celiaki ventrikelsond, kort tarm, cytostatika, endokrint aktiva tumörer
  • Upprepade kräkningar
  • Kronisk alkoholism
  • Svettning
  • Hudförluster vid brännskada

Renala kaliumförluster

  • Diuretikaanvändning
  • Renala eller urologiska åkommor
  • Kronisk limsniffning (toluenintoxikation)
  • Magnesiumbrist
  • Läkemedel (vissa läkemedel som bidrar till magnesiumbrist, högdos av vissa antibiotika)
  • Primär-, sekundär- och, pseudoaldosteronism (lakrits)

Intracellulär förflyttning av kalium

  • Läkemedel, till exempel insulin, beta-2-receptorstiumulerare, vissa psykofarmaka, verapamilintoxikation
  • Ärftliga jonkanalssjukdomar
  • Droger (amfetamin, kokain, spice)
  • Xantiner (kaffe, te)
  • Alkalos
  • Hypotermi
  • Refeeding efter svält
  • Post fysisk träning
  • Snabb korrigering av acidos

Lågt intag av kalium

Ovanligt, ses endast vid uttalad svält.

Utredning

Symtom

Lindrig hypokalemi (P-kalium 3,1-3,4 mmol/L)

Ospecifika eller inga symtom. Ökad risk för hjärtarytmier hos patienter med hjärtsjukdom eller digitalisbehandling.

Måttlig hypokalemi (P-Kalium 2,6-3,0 mmol/L)

Generell svaghet, stor arytmirisk, trötthet, gastrointestinala besvär från förstoppning till subileus/ileus kan förekomma. Apati, illamående, muskelvärk.

Svår hypokalemi (P-Kalium ≤2,5 mmol/L)

Förekomst av uttalad muskelsvaghet, muskelnekros, tilltagande paralys, livshotande arytmier och andningssvårigheter.

Anamnes

  • Symtom på hypokalemi
  • Läkemedelsanvändning inklusive kosttillskott och naturläkemedel
  • Gastrointestinala besvär, diarré
  • Kostvanor (lakrits, te, kaffe)
  • Skovvist uppträdande muskelsvaghet eller paralys
  • Alkohol- och droganamnes
  • Ärftlighet (ovanligt)

Undersökningar

  • Vid provtagning måste hemolys undvikas och provtagning bör om möjligt ske utan stas eftersom hemolys medför läckage av intracellulärt kalium ut i blodbanan vilket ger ett falskt förhöjt kaliumvärde
  • Övrig provtagning baserad på klinisk bild och symtom
  • Blodtrycksmätning. Kombinationen hypokalemi och hypertoni bör föranleda utredning avseende aldosteronism genom beräkning av kvoten S-aldosteron/S-renin som i så fall är förhöjd
  • EKG
  • Värdering av vätskestatus
  • Förekomst av endokrinologiska stigmata

Fördjupad utredning

  • P-Ca, Mg, fosfat, TSH, HbA1c, P-glukos, S-kortisol, P-Krea
  • Dygnsurinsamling alternativt stickprovsurin för mätning av U-K, U-Cl, U-Ca och U-Na
  • Eventuellt radiologiska undersökningar vid misstanke om påverkan på binjurar eller njurartärer

Behandling

Nutrition

Intag av kaliumrik föda, till exempel banan, är ett ofarligt sätt att förebygga hypokalemi men ineffektivt för att ersätta stora underskott då per oral substitution är att föredra.

Läkemedelsbehandling

Kaliumsubstitution

Identifiering av orsaken till tillståndet för att förhindra och förebygga ytterligare kaliumförluster.

Kaliumsubstitution ges i första hand per oralt och endast vid svårare fall intravenöst.

Peroral kaliumsubstitution

  • Kaliumklorid (Kaleorid 750 mg tablett)
  • Kaliumcitrat (Kajos 33 mg /ml). Observera att kaliumcitrat inte innehåller kloridjoner

Övrig behandlingsalternativ

  • Magnesiumsubstitution kan ges frikostigt (främst om hypokalemin är orsakad av diarré, diuretika eller alkoholism)
  • Utsättning av icke-kaliumsparande diuretika
  • Insättning av kaliumsparande diuretika
  • Riktad behandling beroende på bakomliggande genes till hypokalemin

Uppföljning

Uppföljning bör ske med provtagning av P-kalium fram till dess att patienten är normokalem. Hos patienter med kvarstående kaliumsubstitution bör P-kalium kontrolleras regelbundet.

Komplikationer

Risk för hyperkalemi bör beaktas vid substitution.

Om innehållet

Författare: Karin Lodin, specialist i allmänmedicin, Älvsjö Vårdcentral, Mats Palmér, specialistläkare, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge

Granskare: Jonas Tovi, specialist i allmänmedicin, Capio vårdcentral Solna, Eva Litnäs, specialist i allmänmedicin, Gustavsbergs vårdcentral

Region Stockholms läkemedelskommitté, expertgruppen för endokrinologiska och metabola sjukdomar: Charlotte Höybye, ordf, maj 2018

Uppdaterat enligt Kloka listan: Januari 2021

Publicerat:

Uppdaterat: