Hypokalemi
Vårdnivå och remissrutiner
Husläkarmottagning
Majoriteten av alla fall med hypokalemi bör hanteras på primärvårdsnivå:
- Basal systematisk utredning
- Substitution av kaliumbrist
- Uppföljning
Remiss öppenvårdsmottagning endokrinologi
Fördjupad utredning vid upprepade eller svårbehandlade hypokalemiska tillstånd och om man vid basal utredning inte kan fastställa orsak till hypokalemin.
Remissinnehåll
- Anamnes inklusive aktuella symtom, status och basala labvärden
- Tidigare sjukdomar, särskilt avseende mag-tarmsjukdom, njursjukdom, alkohol- och droganamnes, hereditet (ovanliga tillstånd)
- Läkemedelsbehandling inklusive naturläkemedel och kosttillskott
- Avföringsvanor, gastrointestinala besvär, urinmängder
- Kostintag inklusive lakrits
- Blodtryck, eventuell förekomst av arytmi eller EKG-förändringar
Remiss till akutmottagning
Patient med kaliumvärde under 3.0 mmol/L i kombination med nytillkomna EKG-förändringar eller pågående arytmi och allmänpåverkan med till exempel andningssvårigheter.
Bakgrund
Definition
Värden under referensområde 3,5-4,6 mmol/L. Felkälla förekommer till exempel vid venös stas vid provtagning vilket ger hög nivå av P-kalium.
Epidemiologi
Hypokalemi är en av de vanligaste elektrolytrubbningarna. Tillståndet förekommer hos >20 procent av alla patienter som vårdas på sjukhus och hos 10-42 procent av alla patienter som behandlas med diuretika.
Etiologi
Diuretikaanvändning och gastrointestinala förluster är de vanligaste orsakerna till hypokalemi.
Hypokalemi kan uppstå på grund av förlust av kalium från kroppen (extrarenalt eller renalt), förflyttning av kalium från blodbanan in i cellerna eller otillräckligt kaliumintag via födan.
Extrarenala kaliumförluster
- Gastrointestinala besvär (diarré inklusive långtidsmissbruk av laxantia), celiaki ventrikelsond, kort tarm, cytostatika, endokrint aktiva tumörer
- Upprepade kräkningar
- Kronisk alkoholism
- Svettning
- Hudförluster vid brännskada
Renala kaliumförluster
- Diuretikaanvändning
- Renala eller urologiska åkommor
- Kronisk limsniffning (toluenintoxikation)
- Magnesiumbrist
- Läkemedel (vissa läkemedel som bidrar till magnesiumbrist, högdos av vissa antibiotika)
- Primär-, sekundär- och, pseudoaldosteronism (lakrits)
Intracellulär förflyttning av kalium
- Läkemedel, till exempel insulin, beta-2-receptorstiumulerare, vissa psykofarmaka, verapamilintoxikation
- Ärftliga jonkanalssjukdomar
- Droger (amfetamin, kokain, spice)
- Xantiner (kaffe, te)
- Alkalos
- Hypotermi
- Refeeding efter svält
- Post fysisk träning
- Snabb korrigering av acidos
Lågt intag av kalium
Ovanligt, ses endast vid uttalad svält.
Utredning
Symtom
Lindrig hypokalemi (P-kalium 3,1-3,4 mmol/L)
Ospecifika eller inga symtom. Ökad risk för hjärtarytmier hos patienter med hjärtsjukdom eller digitalisbehandling.
Måttlig hypokalemi (P-Kalium 2,6-3,0 mmol/L)
Generell svaghet, stor arytmirisk, trötthet, gastrointestinala besvär från förstoppning till subileus/ileus kan förekomma. Apati, illamående, muskelvärk.
Svår hypokalemi (P-Kalium ≤2,5 mmol/L)
Förekomst av uttalad muskelsvaghet, muskelnekros, tilltagande paralys, livshotande arytmier och andningssvårigheter.
Anamnes
- Symtom på hypokalemi
- Läkemedelsanvändning inklusive kosttillskott och naturläkemedel
- Gastrointestinala besvär, diarré
- Kostvanor (lakrits, te, kaffe)
- Skovvist uppträdande muskelsvaghet eller paralys
- Alkohol- och droganamnes
- Ärftlighet (ovanligt)
Undersökningar
- Vid provtagning måste hemolys undvikas och provtagning bör om möjligt ske utan stas eftersom hemolys medför läckage av intracellulärt kalium ut i blodbanan vilket ger ett falskt förhöjt kaliumvärde
- Övrig provtagning baserad på klinisk bild och symtom
- Blodtrycksmätning. Kombinationen hypokalemi och hypertoni bör föranleda utredning avseende aldosteronism genom beräkning av kvoten S-aldosteron/S-renin som i så fall är förhöjd
- EKG
- Värdering av vätskestatus
- Förekomst av endokrinologiska stigmata
Fördjupad utredning
- P-Ca, Mg, fosfat, TSH, HbA1c, P-glukos, S-kortisol, P-Krea
- Dygnsurinsamling alternativt stickprovsurin för mätning av U-K, U-Cl, U-Ca och U-Na
- Eventuellt radiologiska undersökningar vid misstanke om påverkan på binjurar eller njurartärer
Behandling
Nutrition
Intag av kaliumrik föda, till exempel banan, är ett ofarligt sätt att förebygga hypokalemi men ineffektivt för att ersätta stora underskott då per oral substitution är att föredra.
Läkemedelsbehandling
Kaliumsubstitution
Identifiering av orsaken till tillståndet för att förhindra och förebygga ytterligare kaliumförluster.
Kaliumsubstitution ges i första hand per oralt och endast vid svårare fall intravenöst.
Peroral kaliumsubstitution
- Kaliumklorid (Kaleorid 750 mg tablett)
- Kaliumcitrat (Kajos 33 mg /ml). Observera att kaliumcitrat inte innehåller kloridjoner
Övrig behandlingsalternativ
- Magnesiumsubstitution kan ges frikostigt (främst om hypokalemin är orsakad av diarré, diuretika eller alkoholism)
- Utsättning av icke-kaliumsparande diuretika
- Insättning av kaliumsparande diuretika
- Riktad behandling beroende på bakomliggande genes till hypokalemin
Uppföljning
Uppföljning bör ske med provtagning av P-kalium fram till dess att patienten är normokalem. Hos patienter med kvarstående kaliumsubstitution bör P-kalium kontrolleras regelbundet.
Komplikationer
Risk för hyperkalemi bör beaktas vid substitution.