Hemorrojder

Epidemiologi

Cirka 50 procent av vuxna har symtom som föranleder cirka 10 procent att söka sjukvården någon gång.

Riskfaktorer

• Obstipation
  
• Graviditet
  

Symtom

Patienten har flytning, klåda och/eller blödning från anus. Blödningen är ofta liten och uppträder i samband med defekation. Flytning och fuktning uppkommer till följd av analt läckage av slem. Den vanligaste blödningen uppstår i samband med att patienten torkar sig efter toalettbesök. Blödningen är röd - ljusröd. Smärta förekommer vanligen inte vid okomplicerad hemorroidsjukdom och bör inge misstanke om annan diagnos. Akut insättande svår smärta kan dock bero på inkarcerering av hemorrojder.

Stor röd blödning förekommer men är förhållandevis sällsynt. Den kommer plötsligt och leder till starka defekationsträngningar. Oftast upphör den spontant men kan leda till blödningschock.

Anamnes

Enligt ovanstående symtom.

Undersökningar

Patienten ska undersökas med inspektion av anus, per rektum palpation, proktoskopi och rektoskopi. Mörkröd-brunröd blödning talar för blödning ovan analkanalen/rektum och bör föranleda kolonutredning.

Vid blödning som ej säkert kan härledas från hemorrojder ska utredningen alltid kompletteras med koloskopi. Om rektal blödning fortsätter trots behandling av blödande hemorrojder ska koloskopi också beställas.

Differentialdiagnoser

• Analfissur
  
• Proktit
  
• Rektaltumör
  
• Analcancer
  
• IBD
  
• Analfistel
  
• Analprolaps
  
• Rektalprolaps
  
• "Eksem"
  
• Svampinfektion
  
• Venerisk sjukdom (till exempel kondylom eller herpesinfektion)

Många patienter med hemorrojder har samtidigt analprolaps (ändrar ej behandlingen). Diagnostiskt är det viktigt att skilja analprolaps från rektalprolaps. Det säkraste sättet är att undersöka patienten i kryststol. En rektalprolaps omfattar palpatoriskt hela tarmväggen, analprolapsen bara analslemhinna.

Differentialdiagnos vid stor röd blödning: Divertikelblödning, angiodysplasier i kolon, blödning från tumör, duodenalsår.

Handläggning vid behandling

Behandling av hemorrojder är i första hand konservativ, med lokal behandling med salva, stolpiller och bulkmedel. Behandling med lokala kortikosteroider bör som regel inte överstiga 10 dagar men kan upprepas vid behov.

Kirurgisk behandling

Gummiligatur eller injektionsbehandling

Om konservativ behandling är otillräcklig kan hemorrojder grad 1-3 behandlas med gummiligatur eller injektionsbehandling som bör göras av kirurgspecialist i öppenvård eller av specialintresserad/-kunnig distriktsläkare.

Gummiligatur reducerar hemorrojdens volym och leder till en ärrläkning och viss skrumpning av slemhinnan. Patienten kan behöva upprepad behandling med gummibandsligatur, ofta är det klokt att inte sätta mer än två ligaturer i taget. Ligaturerna ska placeras ovanför smärtgränsen (linea dentata).

Injektionsbehandling med Fenololja eller Aethoxysklerol leder till motsvarande skrumpning. Gravida bör ej behandlas med Fenololja.

Om denna behandling är otillräcklig och patienten har uttalade symtom kan patienter med hemorrojder grad 3-4 remitteras för ställningstagande till operation. Grundinställningen till kirurgisk behandling ska dock vara konservativ då operationer alltid medför risk för anal inkontinens och smärttillstånd.

Inkarcererade hemorrojder kan ibland kräva inläggning på grund av svår smärta. Den akuta terapin är konservativ och består av analgetika, högläge, smärtstillande salva och eventuella lokala avsvällande omslag med till exempel alsollösning och ispåse. Om möjligt reponeras hemorrojderna. Akut hemorrojdektomi bör undvikas på grund av komplikationsrisk.

Analhematom (hudbeklätt) kan behandlas med incision.

Författare: Anna Lindelius och Ulla-Maria Gustafsson, Södersjukhuset

Granskare: Susanne Ekelund, sektionschef NGI-sektionen, VO Kirurgi, Södersjukhuset, Lennart Boström, verksamhetschef, VO Kirurgi, Södersjukhuset, Eva Karlsson Holm, distriktsläkare, Ektorps vårdcentral

Uppdaterat enligt Kloka listan: Januari 2023